Aurora är vaken, hon är en såndär nattuggla som gärna sover länge på morgonen. Jag hade önskat att hon somnade tidigt och vaknade sent, men man kan inte få allt.

Vakna kvällar när huset är tyst får mig att fundera. Jag tänker på förr, på nu och på om. Just nu tänker jag på alla fina vänner jag fått äran att möta, men också på dem som jag inte längre umgås med. Jag har haft många bästisar under mina snart 30 år, jag har lätt för att älska nya människor och ser det som något positivt, men jag har kanske också lätt för att bara ge upp? Jag är avundsjuk på mina gamla vänner som fortfarande umgås med varandra där jag inte längre ändra inkluderad, jag har få relationer kvar som jag arbetat hårt för att bygga upp. Jag funderar på varför? Är det för att jag har ett bäst före-datum eller är det min extremt dåliga vana att inte ringa och småprata med mina vänner. Jag är så dålig på att höra av mig, men det betyder inte att jag inte tänker, älskar och bryr mig om mina vänner och relationer. Jag tänker ofta på dem, men det är ju svårt för dem att veta när jag inte informerar dem om det.

Jag är nostalgisk, jag tänker på Mickis och våra musikstunder, godisköp på raster som vi åt på toaletten och hennes pappas hus på landet. Jag tänker på Anna och hennes farmor och farfar i Mora. Fina Carro och alla våra "bekymmer" och båtturen med Emma runt en ö i Ösjön. Hanna och idol får inte glömmas bort! Jag saknar allt och förstår att det är omöjligt att upprätthålla, vi upptäcker nya saker och utvecklas, jag är inte samma person idag. Tanken skrämmer mig lite, ska vännerna jag har nu också passera? Jag tycker så mycket om så många och jag är ju den jag är tacksam vare dem.
Bara en såndär fundering ...

Sov nu Aurora!
❤