När man inte räcker till
Idag fick jag ett väldigt jobbigt samtal från Sverige. Min fina vän har förlorat någon alltför tidigt tack vare den där cancern igen. Distansen gör sig påmind och den där simpla kramen och bara vara nära blir så onåbart och påträngande. Jag vet ju hur viktigt det är, tack vare egen erfarenhet, att vara nära och finnas där när man behövs. Man kanske inte kommer behövas men möjligheten ska finnas där när man har det jobbigt. Jag är för långt bort och det gör så ont att vara det. Vårat äventyr är fantastiskt men när man tack vare det sviker sina vänner, även om det är ofrivilligt, är det jobbigt.
Idag funderar jag mer på livet, hur skört det faktiskt är och hur viktigt det är att ta hand om dem man vill ta hand om. Vårda kontakter som gör en lycklig och njuta av varje stund. Även om jag förlorat min mamma tenderar jag att glömma det mellan varven, när vardagen blir sådär påtaglig. Vårat äventyr har ändå lett till intensivare umgänge med dem som bor här men också med svenskar på besök, något jag ska ta med mig hem. Vi måste vara rädda om varandra.
Cancer är vidrigt, men tack vare den inser man vissa saker, tyvärr oftast när det är försent. Dumma dumma cancer!
❤
