Walfrids tankar skär i hjärtat
Walfrid, 5 år, sitter på toaletten och filosoferar. "Mamma, varför ger Tomten paket?" Ja, varför gör han det? En skäggig, okänd man som uppvaktar små barn med paket, kan vara nog övertygande för vissa barn, men Walfrid är skeptisk. Jag svarar att han ger presenter till snälla barn så att de ska fortsätta vara snälla. Walfrid ruskar på huvudet och flinar: "Jag tror du ljuger mamma, jag tror att ni köper paketen". Ja, vad svarar man på det? Jag har tappert arbetat in tomten igen, men nu måste vi övertyga, nu ska vi bannemig ligga i. Kloka pojk, sluta fundera så väldigt och njut av presenterna istället.
Vid hämtningen på skolan förklarar Walfrids lärare att Walfrid har pratat massor om vår resa. Hon ha fått höra om NASA och Donald Trump, men något som han inte kunnat släppa under dagen är 9/11, World Trade Center och flygplanen som flög in i husen så att många snälla människor dog. Med oss hem har vi fått teckningar där Walfrid ritat höga skyskrapor med flygplan och eldlågor. Miss Charlena hade tagit en teckning till en kollega och frågat om hon kunde se vad som ritats. Kollegan svarade att om hon inte visste bättre så såg det ut som att teckningen föreställde ett flygplan som flög in i ett hus. Walfrid har pratat mycket om 9/11 sedan vi var på museumet och vi har även tittat på en dokumentär om denna tragiska dag. Museum är bra (för dem som gillar det) men nu känner jag mig så hemsk. Walfrid är 5 år, han ska inte behöva fundera på dumma personer som flyger in med flygplan i hus, han ska få fundera på hur han bäst klarar nästa bana på Mario eller hur man skriver sitt namn rätt. Han är så himla klok med ett hjärta av guld. Han kan inte begripa och acceptera att vissa människor är elaka och därför blir allt det här för stort för honom att hantera. Han bearbetar det genom att prata om det massor och jag försöker att svara så noga och ärligt som möjligt. Vissa saker vet jag inte och då förklarar jag även det.
Tomten får bli vårat nya samtalsämne och så får vi skjuta hemskheter åt sidan.
