Man säger att man blir som man umgås och när jag var liten umgicks jag mycket med min mamma. Hon var barntimmarledare vilket ledde till att jag och min syster alltid var där. Det var pyssel och kompisar men mest av allt minns jag sångstunderna med glädje. När jag sedan fick barn fortsatte jag att gå till olika öppna förskolor för att vara med på deras sångstunder, jag älskar det och barnen älskar det! Igår var det då dags för min egen premiär och mitt egna engagemang med mig som sångledare. Tydligen går magsjuka och förkylning här nu så det blev en mjukstart med några få barn och mina egna, otroligt roligt och mysigt! Walfrid har varit lycklig sen dess och frågar redan om när det är dags igen. Vi tränar hela tiden med våra hemgjorda marackas.

Idag är det 8 år sedan mamma lämnade oss för den dumma cancern i levern. Det känns då extra roligt att jag på något sätt fått med henne i mitt vardagliga liv. Jag kunde se mamma sjunga och dansa medan jag sjöng och jag kunde för första gången på länge minnas hur fin hon var när hon log med hela kroppen. Min mamma var fin, ibland hård och elak, men också fin och energisk med mycket att ge till sin omgivning. Hennes positiva energi tar jag med mig och även om dagen är mörk och jag saknar henne otroligt mycket känns det lite bättre.
Mamma fattas mig, man överlever allt, men hon har gått miste om hela mig. Jag blommade ju efter hennes död, men absolut inte tack vare den. Det är efter hon lämnat oss som jag fått barn, utbildat mig, flyttat till USA och allt det där, kanske gav hennes bortgång mig en spark i baken. Jag hade kunnat vara utan den där hårda sparken...

Dumma cancer och älskade mamma, idag tar vi en sångstund för dig ❤