Det ger sig inte. Walfrid kan inte släppa tanken att han ska dö, han ältar samma frågor om och om igen. Inte bara om min mammas död, utan också om jag ska lämna honom eller ännu värre, han själv ska gå bort. Hans stora skräck är att bli begravd och inte kan ta sig ut. Pratar han om att bli levande begravd?! eller förstår han bara inte tanken att när man är död så rör man sig inte mer, man vill inte ta sig upp ur kistan för det finns inget liv kvar. Ikväll jobbar Pontus länge och de där frågorna blev mer påtagliga. Han kunde inte gå och lägga sig förrän han fick se mormor på film (jag har en dvd från förr som jag nämnde för honom tidigare) så som godnattsaga blev det helt enkelt att titta på mamma 2,5 år där både mormor (min mamma) och tant Jenny var med. Två personer i mitt liv som betytt sådär alldeles för mycket och som jag själv tycker är jobbigt att reflektera över. Jag vill inte ta i hans frågor då det värker inom mig och jag kämpar för att hålla tillbaka tårarna. Walfrid tar på en sorg som jag ännu inte bearbetat, jag är värdelös på att hantera sorg, jag hanterar lycka bättre! När Walfrid skulle somna så var Aurora vaken så jag kunde inte ligga bredvid. Tage somnade direkt men Walfrid kom snabbt ut, gråtandes för att han inte ville dö. Han tog pappas kudde och täcke och la sig i mitt knä. Jag sa att vi försöker att sova istället och pratar mer imorgon vilket han accepterade, han sov på någon minut.
Jag känner mig hjälplös och tom, jag har inga idéer. Jag vill inte att min son ska somna ledsen och rädd, jag vill att han ska vara trygg och glad.
Han säger att vi måste åka hem till farfar i Sverige för där finns medicin som gör att man inte dör (jag tror han pratar om doktor farmor här). Han sa också att när vi flyger flygplan med farmor, farfar och Peter så ska vi hälsa på mormor i himlen, vi måste ta med mat och medicin så mormor börjar leva igen och kan följa med hem. Vad svarar man på det? Mina svar krossar ju bara det lilla hjärtat...