Efter att vi alltför sent packat klart väskan igår kväll och vi enligt alarmet skulle få 7 timmars sömn började Pontus bil att tjuta. Pontus tittar ut men eftersom alla lampor släckts ser han ingenting och jag vägrade låta honom gå ut i mörkret och titta. Folk har ju vapen här! Eftersom nyheten om skottlossningen nere i downtown Dallas nått oss och vi skulle till förlossningen dagen efter ville jag inte äventyra Pontus liv och höll honom instängd. Bilen gick inte att låsa vilket gjorde att vi misstänkte att någon försökt bryta sig in. Pontus ringde polisen, som var på plats med två bilar och tre poliser bara någon minut senare. Pontus vågar sig ut och det visar sig att bagageluckan har öppnats, något man gör med en knapptryckning inne i bilen eller med nyckeln, ett mysterium och kanske hade någon varit där och tallat.

Det tog säkert en timme innan jag kunde somna och sedan droppade barnen in av någon anledning, mysigt, svettigt och trångt kravlade mamman sig ur sängen vid halv 5 för att få en timmes sömn utan barnfötter i ansiktet.
När alarmet gick vid 05,45 var peppen total, hela familjen var på g och även om pappan precis innan avfärd bestämde sig för långsittning var vi på plats vid 7.00 för inskrivning. Jag måste ha skuttat i korridoren av lycka för vad som väntade och jag togs emot av ett underbart gäng. Min sköterska visade sig vara Tehseen med indisk bakrund men uppväxt i England, en underbar kvinna! Jag fick fylla i massor av nya papper då sjukhuset bestämt sig för att byta namn sedan jag fyllde i dem tidigare och vid 8,30 tog min läkare Dr Harper hål på hinnorna. Det var utan att överdriva dagens största smärta! Med osäkert resultat kopplades värkförstärkande in, mina värkar sedan innan var regelbundna (har varit det i en vecka nu men resulterade inte i något) men nu blev de tätare och starkare. Nu kom prästen! Tydligen kunde man få en välsignelse innan förlossningen av en katolsk präst, men vi tackade snällt nej då vi hade fullt upp med oss själva.
På nyheterna gick tragedin från down town konstant och jag började känna att peppen uteblev då det var så sorgliga nyheter. Även där predikade en präst när han bara skulle lämna någon form av statement från gårdagen och lyckades få allt att handla om honom, upprörande! TVn slogs av och in kommer en narkosläkar då jag sagt att jag vill ha en epidural längre fram i förloppet. Läkaren pratar svenska, han hade en svägerska från Sverige men hade en talang för språk. Otroligt trevlig och så skönt med lite "hemma" i Dallas. Han läste svenska deckare på löpande band som var omgjorda till lättläst, så imponerande!
Vid 12.00 sattes epiduralen in, de tyckte jag såg ut att ha ont, värkarna hemma hade dock varit kraftigare och jag stod ut, men i usa ska man inte ha ont när man föder barn. Epiduralen är den sista smärtan jag känner. Här tar de även hål på hinnorna ordentligt och jag fick uppleva den där forsen som bara händer på filmer, så coolt!!
Ben domnar bort, jag får inte längre gå, och somnar efter en stund i två timmar.
Vid 16.00 har jag av någon anledning öppnats mer än jag trodde själv och efter det flöt det på. Jag började känna värkarna igen strax innan 17.00 och fick lite panik av att jag inte hade någon hos mig. I Sverige har man sin barnmorska eller undersköterska i rummet hela tiden vid slutskedet, men här var vi själva. Pontus försökte muntra upp mig, men så fort jag skrattade kändes det som att bebisen skulle åka ut så jag blev mest bitsk.
Rätt som det var kom läkaren in, kollade läget och sedan åkte skyddsmunderingen på. Hon såg ut som att hon skulle ut i rymden på äventyr, men hon skulle bara inta "the splash zone" som de kallade det. Sedan fick jag trycka på utan att jag kände någon värk och utan någon smärta alls var Aurora här. Vi hade gjort en tjej!! En liten skit också på 3519 gram och 49,5 cm. Hon är helt perfekt.
Hanna kom hit med pojkarna och stoltare bröder får man leta efter. De där klapparna och Walfrid som säger att han älskar sin bebis värmer, speciellt eftersom han ignorerade Tage i flera månader.
Världens häftigaste upplevelse är över och nu njuter vi av vår otroligt fina, nykläckta familjemedlem. Pontus var tydligen man nog att göra en tjej!
Exakt 8 månader av väntan från beskedet om att vi skulle ha bebis i San Francisco till att hon kom ut har varit värt allt!

❤