Med två barn födda i Sverige och ett i USA så tänkte jag jämföra mina egna erfarenheter och de största skillnaderna jag stött på.
I Sverige träffar man en och samma barnmorska under själva graviditeten och även på efterkontrollen men under förlossningen har man en annan barnmorska som man träffar första gången när man kommer in redo för bebis. I USA träffar man en förlossningsläkare från inskrivning till efterkontroll där denne även är personen som förlöser en, OM man inte föder på en helg sådär spontant och läkaren inte har jour.
Under graviditeten är man i Sverige på få kontroller i början, följt av några fler i slutet medan man i USA träffar sin läkare var fjärde vecka fram till vecka 30 då det ökar till varannan vecka. I vecka 36 är det varje vecka som gäller då man också kollar om man öppnat sig något. Det sista gör man först på förlossningen i Sverige och är man andraföderska eller fler så är besöken hos barnmorskan färre än vid en förstagångsgraviditet. Innehållet är snarlikt men man är mer oroliga för sjukdomar och kromosomfel i USA då jag har testats via blodprov och ultraljud, något man i Sverige får betala för. KUB-testet är obligatoriskt i USA medan man i Sverige får välja om man vill göra det. Blodprov har tagits många gånger under olika specifika veckor, veckor som man inte ens går på något besök i hemma i Sverige. Jag kan tycka att man stressar upp sig och oroar sig i onödan för saker som är otroligt ovanligt. På samma gång är det bra att man kollar upp det, så det är lite dubbelt.
Förlossningen och tankarna runt den är nog det jag tycker skiljer sig mest. I Sverige går man oftast in med inställningen att man inte ska ha någon bedövning, det ska göra ont att föda barn och man ska helt enkelt visa sig stark och duktig (för vem?!). Epidural är man antingen för eller emot och lustgas är det många ändå anser vara tillräckligt OM inte andningen och tensen fungerar. jag har tagit Epidural alla gånger då jag blivit igångsatt och haft tid att ta den, men min inställning förändrades här. I Sverige kände jag mig nästan mesig som valt att ta epiduralen men här höjde dem mig till skyarna som stod ut så länge. Värkarna jag hade när epiduralen togs här var mildare än dem jag jobbat med hemma och andningen var allt jag egentligen behövde. Sköterskorna och läkarna hade dock en annan inställning här: Varför ha ont när du inte behöver? Att få med sig en fin och vacker upplevelse från en händelse som är det största man är med om i livet är det viktigaste och där anser man att smärtan inte behöver vara en del av eventet. Jag är beredd att hålla med. Jag har otroligt fina upplevelser ifrån Sverige och mina båda förlossningar, smärtan har varit hanterbar men jag har vänner som den inte varit det för.
Det skulle vara intressant att ta reda på varför vi ser så olika på smärta under förlossningen. Måste kvinnor visa sig starka i Sverige på grund av jämställdhetens vikt i samhället och att man i USA är långt efter och fortfarande kvar i tanken att kvinnan är den lite svagare av oss släkten?
Mannens närvaro under förlossningen är mer inkluderande i Sverige där det är en självklarhet att pappan klipper navelsträngen och att bebisen snabbt får ligga på pappans bröst, hud mot hud, medan mamman blir undersökt. Denna gången klipptes navelsträngen av någon annan, bebisen låg hos mig, och först flera timmar efter att hon fötts fick hon komma till pappa. Väldigt stor skillnad där jag hoppas USA tar efter Sverige, papporna har också ett behov av att anknyta till sin nya kärlek.
Vi har att lära av varandra men något som jag helt klart blev förvånad över var hur man hanterade smärtan här, att jag ständigt fick höra "vi vill inte att du ska ha ont i onödan, säg till vad du behöver så löser vi det" medan man i Sverige står ut för att man ska visa något med det. Innan var jag så nervös eftersom de inte använder lustgas i usa och det har varit till stor hjälp i Sverige, något som inte ens behövs i usa då smärtan hanterats innan på ett mer effektivt sätt.
I Sverige har jag även fått röra mig igenom hela förlossningen med olika övningar som ska hjälpa barnet att ta sig ner, medan jag vilade mig i form här. Att vara uppe och studsa ansågs farligt, och ramlade jag skulle jag ju kunna stämma någon. Det intressanta är ändå att det tog 12 timmar båda gångerna i Sverige från att man tog hål på hinnorna, medan det tog 9 timmar i USA, kanske för att det var tredje eller kanske för att jag lät kroppen fokusera själv?

En helt underbar erfarenhet rikare är vi nu och vi njuter massor.