Helt otroligt, i över ett dygn har jag varit trebarnsmamma, och jag bokstavligen skuttar fram. Vilken tur jag har som berikats med så fina kärlekar. Foglossningen som de senaste månaderna har gjort mig handikappad är som bortblåst, njurar - har man sånna? Ersatta av ömma bröstsvårtor och eftervärkar som känns ordentligt är jag beredd att göra det hundra gånger om, jag svävar på moln.
Pontus kom hit med pojkarna tidigt imorse och Walfrid är så stolt. Han klappar, pussar, vill hålla och titta hela tiden. Tage som jag trodde skulle vara lite avis tar hand om sin bebis och klappar väldigt fint. De är helt underbara - än så länge. Walfrid tjatar om att Aurora ska följa med hem, men först måste hon komma med posten, det gör tydligen bebisar. Pontus retas med Tage och kallar han bebis vilket triggar honom totalt. Han spänner blicken i honom och säger högt "Jag är stor!" och pekar på Aurora att det är hon som är bebis. Helt plötsligt blev vår lilla bebis så stor!
Tydligen är det inte bara jag som känner mig oförskämt pigg, jag är enligt min läkare piggast på sjukan och får åka hem imorgon bitti istället för kvällen som planerat. Det blir väldigt härligt att få komma hem och självklart ska en genomgång av tygförrådet göras. Hej rosa, vi ska äntligen få gå bananas tillsammans!

❤