MammaLouise i Dallas

Tidigt i våras anmälde jag pojkarna till förskolan. Tage fick ett erbjudande först, men inte där vi önskar så vi tackade nej, utan att informera oss ströks han från listan och jag insåg detta i juli då en ny ansökan gjordes, Tage blir hemma med mig, antagligen till nästa höst. Walfrid fick vi ingen info om alls, jag blev orolig och kontaktade kommunen, de svarade att de behövde bevis för att vi skulle bosätta oss i Uppsala och då skickades Pontus anställningsavtal in. Detta var juni och jag hörde ingenting förrän några veckor innan den riktiga skolstarten, ungefär 6 veckor sedan. I ett kort opersonligt brev från kommunen stod det att Walfrid var välkommen till von Bahrs skola den 11 sep. Ingen tid, ingen information om lärare eller annat som en nyinflyttad, oerfaren förskoleförälder kan tänkas behöva veta. Det hände massor i USA, vi packade, bokade saker, flyttade, sålde hus med mera och jag släppte skolan för en stund då det annars blev för mycket att hålla koll på.  Är jag för en vecka sedan inte hade hört något blev svägerskan Nina, som är lärare i de yngre klasserna upprörd och engagerad. Varför hörde vi ingenting? Hon letade rätt på kontaktinformation till den lärare vi trodde skulle vara Walfrid (FB stod det i antagningen) och jag försökte ringa både rektor och skolan. Inget svar, så det fick bli ett mail. Där förklarade jag att jag inget visste och undrade när han skulle börja och vad han skulle ha med sig. Svaret var kort och idag var vi ganska ovetandes. Så ovetandes att vi gick till von Bahrs skola och blev hänvisade till lilla von Bahr som låg i en skola 5 minuter bort. Då var den här mamman förbannad. I mailet hade jag förklarat att Walfrid är försiktig och blyg och att han gärna vill ha koll på situationen, nu var allt en cirkus och Walfrid grät eftersom han skulle bli lämnad. Vi stövlar in och möts av en tjej som säger att de väntar på oss, då sa jag att det var intressant eftersom vi fått så bristfällig information att vi till och med gick till fel skola och att jag nu var ganska förbannad. Vi tog av oss skorna och helt plötsligt var vi själva igen, dörren stängd in till klassrummet. Walfrid gråter och har panik, och ingen av de 3 lärarna inne i klassrummet kunde komma ut och hälsa och försöka bjuda till lite. Vi jobbade i motvind och senare framkom det att läraren fick reda på i torsdags att Walfrid skulle komma, alltså är det verkligen inte hennes fel. Men såhär får det inte gå till. Läraren är den som får ta skiten från en arg, stressad förälder, inte kommunen eller rektorn. Jag försökte att ringa rektorn för en vecka sedan och lämnade ett långt meddelande som jag fortfarande väntar svar på, det kan vara här en del av problemet ligger. Vad händer?! Det är våra barn som vi uppfostrar i det här samhället, om vi inte kan kommunicera om såhär simpla saker, hur ska dem då lära sig det?! Jag är just nu mest besviken, en första skoldag kan aldrig tas tillbaka och den här var inte bra. Vuxna människor kan vara rätt taktlösa ibland!