Jag är stressad ... Men snart så
Ni undrar hur vi har det, vi har det stressigt. Om 1,5 vecka står vi på svensk mark igen och innan dess ska bilen skickas iväg, huset skrivas på (ja, det är en köpare men jag hurrar först när pengarna är på kontot), fest, dejter, shopping? Vaccinationer, garage sale och packning göras. Vi har fullt upp helt enkelt.
Idag gjorde jag en tenta som jag kuggat på under våren och hoppas för allt i världen att jag klarade den nu så jag har en sak mindre att tänka på.
Jag känner att vi står och stampar, en stor del av mig har varit på väg länge, mycket av oss är redan där och jag längtar efter att bara få en vardag igen. Nu bor vi i våra resväskor hemma hos fina Hanna, ett kollektiv bestående av 7 barn mellan 8 och 1. Pontus är enda pappan i huset för tillfället och vi har inte skrikigt några fula ord - än. Jag har dock drömt att Hanna kastat ut mig.
Igår började Walfrid helt plötsligt att cykla själv utan stödhjul, utan någon vidare push, han var väldigt redo och tackvare den fina vägen utanför Hanna kunde han cykla sådär obehindrat, hos oss har det varit för mkt trafik för cykel på vägen.
Tage är inte sämre, han dumpade kuddarna för några veckor sedan och simmar som en liten fisk, mest under vatten men han andas i alla fall.
Jag är stressad, men försöker inte att bli galen. Snart så kan vi landa och fy tusan vad jag kommer sakna livet i Dallas 💟
Hon är lika busig som hon ser ut, har idag även lärt sig slå sina bröder.
En trappkram, precis innan Tage fick en blöjrumpa i ansiktet
Pappa är fin han
Mys i sovsalen.
