En 6 åring i huset
I lördags var det dags, det var 6 år sedan vi blev föräldrar för första gången till vår kloka, halvrädda men genuint fina son Walfrid som trots sin nuvarande fas mestadels är helt underbar. Han får mig att skratta och såklart också att slita av mitt hår, något jag aldrig vill vara utan.
Legoland här är litet och dyrt, men pojkarna älskar det såklart fast mamman är snål. Roligast är Splash parken som är sämre än de som finns i vanliga lekparkerna (eller nu överdriver jag kanske) men vanlig lekpark är gratis. Barnen var trots mammans snålhet otroligt tacksamma och glada, Tage somnade självmant och utan strid direkt klockan 18.00. han var helt enkelt klar med dagen då.
Vi strukturerar, planerar och försöker planera så att vi får världens bästa vecka nu, men som Hanna så klokt sa, hur jag än vänder och vrider på det, och hur många besök jag än trycker in den här veckan, så kommer det i alla fall en dag då det är hejdå på riktigt.
I lördags hade vi hejdåkalas med svenskarna och våra britter som var våra första vänner på plats. Vi firade och jag fällde tårar i smyg. Söndagen hade vi en underbar middag och spelkväll med Pontus kollega med familj som vi kommer leva länge på. Vi kommer ses igen, jag vet det, det blir bara inte lika ofta.
Bilen är rengjord och redo för utvandring, vi väntar bara på vårat ägarbevis för att den ska bli accepterad på en container. Vi har helt enkelt valt att ta med bilen av många anledningar. Den är en minivan I amerikanska mått med bra bagageutrymme trots 8 sittplatser. Något som ingen bil i Sverige erbjuder och absolut inte för det priset som vi betalat. Det känns onödigt att betala mer för en mindre i Sverige och vi anser att det är argument nog. Vi vill ha en stor familj och det kräver en stor bil :)
Annars är det inte mycket vi tar med oss hem, mer än minnen.
Vilka år och vilken kommande vecka!
Den berömda kagemanden som jag gör enligt mammas tradition. Halshuggen med självaste brödkniven