MammaLouise i Dallas

2011 var året vi naivt trodde skulle bli svårt att slå. Vi gifte oss, vi köpte ny bostad, jag tog examen och vi fick vår första son. Svårslaget absolut, men jag tror att 2015 var året som ALLT överträffade ALLT.

Januari:

Vi skålade in det nya året tillsammans med underbara vännerna Madelen och Robin och deras fina barn Dante och Ester. Vi åt hummer och oxfilé som sig bör och jag minns att det var dubbelt att längta till 2015 med tanke på allt som skulle hända. Vi skulle lämna Sverige, hoppades vi på i alla fall.

Walfrid hade sin slalompremiär tillsammans med Dante och vi såg till att bada massor i AquaNova då barnen älskade det. Ett fredagsnöje tillsammans med pappa efter 4 dagars jobb i Uppsala.

Den 26 januari fick vi äntligen komma till ambassaden. Vi hade väntat så länge på detta och det var otroligt nervöst, vilket vi sedan upptäckte var onödigt. Vi bodde hos Maral och Gustav som väntade lilla Axel, passade på att hänga med Christoffer och lyckades även få till en dejt med Maggis utöver ett besök på Wasa. Vi åkte sedan till Uppsala för att säga hejdå för en stund och bodde på landet hos underbara Jenny och Joan och deras fina Juli. Vi försökte träffa så många fina människor som möjligt och lyckades faktiskt ganska bra.

Februari:

Efter att ha sagt hejdå till alla underbara vänner och familj i Borlänge satte vi oss på planet mot vårat största äventyr hittills, den 16 februari styrde vi kosan mot Dallas. Pontus förflyttning från Machine Games till Id Software var ett faktum och vi skulle göra något som Pontus drömt om sedan han gick i mellanstadiet. Vi hade en vecka på oss att landa innan han skulle börja jobba på allvar och innan dess skulle vi hitta en bil, boende, vagn och försöka få koll på var man handlade mat och hur man träffade trevligt folk. Såhär i efterhand lyckades vi ganska bra faktiskt, det var mycket strul med papperarbetet och vi fick göra om dem flera gånger då Pontus har för många namn och vi ha ett Å i vårat efternamn.

Redan första veckan träffade jag Mammagruppen som visade sig vara ett helt underbart gäng som vi haft mycket glädje av.

När Pontus väl skulle ha sin första dag kom det en centimeter snö vilket ledde till inställd första dag följt av en halvdag den andra. Lite snö har vi lärt oss ställer till med Kaos i en stad där man inte har vinterdäck och man har fått sitt körkort i ett flingpaket.

Mars:

I Mars flyttade vi ifrån hotellet vi bott på en månad till PostEast apartments där vi bodde i 6 månader. Första lägenheten bodde vi dock bara i en månad då polisen kom på besök lite för ofta för att vi skulle slappna av. Grannen under oss som var ung och gillade att festa till sent på nätterna uppskattade tydligen inte barnens dans vid 11 på förmiddagen, han blev störd stackarn.

Vi fick vårat första besök och av ingen mindre än Christoffer. Han stannade på tok för kort tid och vi längtar så vi spricker efter honom, fina fina vän KOM HIT NU!

April:

Mina symaskiner kom och jag började äntligen sy igen, som jag hade längtat!!! Vi fick även vår fina minibuss och Pontus sitt körkort! All hysteri kring pappersarbete började lägga sig även om vi hade hela husköpet framför oss. Vädret var typiskt för årstiden med sommar ena dagen och otroliga åskoväder andra dagar och riktigt kallt. Vi förlorade vår älskade gammelfarfar Tage som blev 98 år gammal. En fantastisk man som alltid kommer finnas med oss, en förebild helt klart.

Maj:

Maj bjöd på långt besök av Angelica som drog med oss både till Austin och Miami. Walfrid höll i en alligator och klappade ormar, något som överraskade oss alla. Vi njöt av sol och fint väder i Florida medan Texas fick rekordmycket regn och det var översvämningar överallt. Maj var månaden då jag fick mitt amerikanska körkort och första gången vi testade Krispy Kreme doughnuts som var en dröm för smaklökarna. Vi lekte i splashparks och vi njöt av att vi kunde vara ute och leka i massor. Dallashuset fick sitt första besök på självaste morsdag, lite av en besvikelse för mamman som hoppats på något mer anpassat för henne, men man fick helt enkelt gilla läget.

Juni:

Regnet slutade falla och värmen började tillta, Elin kom på besök och vi solade massor vid poolen. Jag går vilse i downtown med stackars Elin som har skavsår i 40 graders värme, det var plågsamt men vi såg mycket. Som straff såg Elin till att vi köpte två eremitkräftor som ledde till två sömnlösa nätter för mamman och en fin present till Pontus chefs barn. Vi firade midsommar och träffade Muminmamman och hennes familj för första gången, vilket var så trevligt att vi lyckats få till fler dejter trots det långa avståndet. Juni är månaden då fina Maral och Gustav fick träffa sin älskade Axel för första gången, själv får jag vänta ytterligare 6 dagar tills jag kan dränka honom i kärlek. Min syster fyllde hela 30 år vilket såklart kändes extrajobbigt att missa.

Juli:

Jag inledde månaden med att bli riktigt sjuk i njurinfektion. Jag fick antibiotika intravenöst och hamnade på sjukhus i en vecka. Här fick jag se fram- och baksidan av amerikansk sjukvård och vikten av att ha en bra sjukförsäkring. Hjärta, hjärna och andra kroppsdelar blev extra undersökta då mjölka pengar där man kan tydligen hör till. Vi blev med hus tack vare vår fantastiska Carolina som stått ut med oss sedan vi kom till Dallas. Ett hus som vi sedan flyttade in i först i augusti. Vi träffade Muminmamman och hennes familj i en vattenpark mitt emellan oss, en park med lite kristet tema sådär Texasstyle. Min syster Marianne, hennes man Jörgen och deras son Felix kom och hälsade på oss i fem dagar vilket resulterade i ett rodeobesök bland annat. Tryggheten att ha familj på plats för första gången var lite extra. Pappa fyllde lastgammal och firades av familjen tillsammans med Marianne som fyllde 50 och förra månadens födelsedagssyster. En fest som verkar ha varit ganska trevlig trots att jag inte var med.

Augusti:

Pojkarnas födelsedagar, 4 respektive 2 år, följt av inflytt/renoveringsstart av huset. Äntligen hade vi en egen pool att plaska i även om vi inte hann bada så mycket i den innan det blev kallare ute. Två älskade vänner bestämde sig för att gifta sig, något jag fortfarande är ledsen för att ha missat. Först ut var Maddis och efter henne Christoffer, vi var såklart med i tankarna här borta i Dallas, men att inte vara där och skåla, gratta, skratta och gråta kändes lite för tufft. I slutet av månaden blev Walfrid stor pojken och började skolan, något som har visat sig vara riktigt roligt enligt honom själv. Hans engelska är riktigt bra och jag är väldigt stolt.

September:

Vi flyttade in i huset på riktigt och fortsatte att måla och lägga golv. Vi hade kalas för pojkarna och jag och Hanna skar skrikande av halsen på kagemannen som min mamma alltid gjorde på mina kalas. Att ha blivit den mamman kändes intressant men väldigt roligt var det. Mammas dödsdag, våran årsdag samt kräftskiva med SWEA var också något som september bjöd på.

Oktober:

Det började bli kallare, renoveringen var i full gång och vi stressade på för att få klart alla rummen innan svenskarna skulle anlända i november. Uppdateringarna på bloggen blev färre då vardagen började ta fart för oss på allvar och det enda jag och barnen egentligen gjorde var, skola för Walfrid och mig, jobb för pappan, playdates och sömnad. Vi började helt enkelt landa någonstans här i oktober skulle jag säga, nya saker upptäcks men absolut inte lika ofta. Människor som en gång överraskat med uttalandet eller annorlunda beteende mot vad vi är vana med från Sverige kanske helt enkelt blev en vana.

November:

Familjen från Sverige kom på besök. Vi såg San Fransisco, Highway 1 hela vägen till LA och mitt i Hollywood hängde vi med alls vår Erik som råkade vara på plats samtidigt som oss. I tre veckor kramade vi ut all kärlek vi kunde och bara njöt av att huset var i KAOS! Otroligt mycket tårar när de lämnade oss men samtidigt underbart att veta att Sverige snart skulle komma igen.

December:

Jullunch med mammorna, jakt efter wienerkorvar och rullande av köttbullar. Skinka och julmust inhandlad på IKEA och en julmarknad och Luciafirande med SWEA. Besök över jul från kära syster Marianne, Jörgen, deras två söner samt Felix flickvän Emma. VI hamnade på basket och har firat jul både på danska och svenska. Mandeln i ris á la Maltan blev såklart inte min detta året heller utan Jörgens som vunnit flera gånger tidigare. Det positiva var dock att årets Ris á la Malta var den bästa genom tiderna med äkta vaniljstång och massor av florsocker.

Idag är det nyårsafton, 2015 är snart över och vi har helt klart upplevt massor. Vi har gjort något som många drömmer om men bara inte gör, något som för mig är helt oförsvarbart. Vi måste våga satsa på våra drömmar och våga hoppa även om det ibland blir väldigt ostadigt. Tryggheten där hemma finns faktiskt för det mesta kvar och man kan alltid åka hem igen. Drömmen behöver inte vara en flytt till ett annat land, det kan vara att man vill läsa till något annat, söka ett annat jobb, åka på drömresan osv. Att uppfylla en dröm är otroligt befriande och man blir sådär fylld av energi i kroppen som man bara kan bli när man lyckats med något man länge velat. Vi kan om vi vill, vi ska bara ta reda på vad vi vill!

Jag vet att 2016 kommer bjuda på massor av roliga saker, det gäller att fånga upp dem och njuta. Vi måste stanna upp i vardagen och verkligen ta till oss vad vi har runt om oss. Vi är oftast rikare än vad vi tror, något som denna flytt helt klart fått mig att inse. Tråkigheter kan man inte förutse och tunga förluster är svåra att ta sig igenom, jag hoppas dock att sådant tok håller sig borta 2016.

Gott Nytt År kära ni, vi ses 2016!!